Det här är Äventyret startade i Lyngenfjorden i Nordnorge 14 September 2022 tillsammans med min bästa vän Axel och hans hund Orka! Jag trodde aldrig att jag skulle sova ute i naturen i över 1200 nätter,och när jag skriver den här texten är jag fortfarande ute på samma äventyr! När jag började äventyret hade jag precis avslutat en lång sjukskrivning efter en kraftig psykos jag fick året innan. Tror ingen trodde att jag skulle resa mig igen. Kanske handlar den här historen hur jag nästan blev frisk från min bipolära sjukdom, men den handlar även om att bli starkt mentalt med eller utan diagnos med hjälp av mina äventyrs lärdomar.

Det är 14  September 2022-Två killar som ska springa  från en norsk fjord över ett berg och ta sig levande till Sveriges nordligaste punkt. En kom aldrig tillbaka.

Efter några dagar kom vi fram till Treriksröset. Vi var trötta fysyk men mentalt var vi starka.  I min packning hade jag så många olika sömnpiller som jag regelbundet svalt varenda kväll de senaste 2 åren. En av medicinförpackningarna  fan en narkotika klassat substans som var väldigt beroende framkallade. Axel hade vetat om att jag fick utskrivna piller varenda månad från läkarna som egentligen inte tog tag i orsaken till sömnproblemen. Axel sa att jag skulle sluta med dom tabletterna, Jag sa bestämt nej.

Två dagar senare slutade jag med sömntabletter för gott. Kanske är  vildmarkslivet i kombination med  daglig fysik aktivitet världens bästa sömntablett.

Paddla forsränning från Treriksröset till Haparanda- När vi lämnade Treriksröset efter några dagars förberedelse log min själ av glädje. Känslan att stå och sitta på en paddel bräda i 540 kilometer från Sveriges högland hela vägen ner till havet var ett äventyr att sent glömma. Kontrasten mot att vara hemma i en lägenhet och vara sjukskriven till att få vara levande på nytt var som natt och dag. Ärligt tror jag det är få som blir friska av att vara sjukskriven ensam i en lägenhet!

Efter 540 mil minns inte jag att varit sjukskriven längre. Sanningen är att jag bad min mamma stänga av min sjukersättning. Förvisso dumt eftersom min ekonomi var minst sagt påfrestad efter för första gången i mitt liv inte jobbat på ett år. Men i mitt mindset var jag nu en stark äventyrare istället för en kille som var långtids sjukskriven. I nästan 4 veckor hade jag varit fri från sömntabletter som ersatts av naturens läkande medicin. Det tackar jag min bästa vän för.

Löpning genom Finland, Haparanda- Helsingfors (20 Marathon)

Efer paddlingen var det dags för Axel att vända hem till vanliga värden. Jag hade fått in några privata sponsorer  som hjälpte mig att fortsätta i en månad till på äventyret med mål att springa 1 Marathon om dagen genom Finland.

Innan jag började springa hade Axel sagt att jag skulle bara fixa springa 3 Marathon på 3 dagar sen skulle jag ringa Mamma och grina. Sanningen var att enda anledningen att jag orkade springa  25 Marathon hela vägen var rädslan att  tvingas åka hem och inte orka kämpa mer. Att vara 30 år och resa sig efter en psykos är som att bli överkörd av en lastbil. Jag reste mig inte bara upp efter smällen, jag sprang genom hela Finland med vetskapen om att det här livet var 100 gånger bättre en att vara sjukskriven.

Cykling genom norra Europa från Tallin till Malmö-

Jag har en bipolär psykos sjukdom,  en av värdens tuffaste sjukdomar att leva med. Fick diagnosen när jag var 19 år efter min första psykos. Mirakulöst har jag nästan varit frisk hela livet. Har vågat avstå alkohol, tränat 2-3 timmar varenda dag i mitt vuxna och haft turen att ha fina vänner och en famlij som alltid ställt upp.

Så även på det här äventyret. När jag kom till Helsingfors hade jag varit frisk i över 2 månader. Pappa tog båten från Sverige till Finland och lämnade min medicin för bipolär sjukdom så jag kunde fortsätta äventyret ute i Europa.

Nästan 2 månaders cyklingen genom Europa sovandes utomhus vintertid i ett tätbefolkade områden var psykisk jobbigt på många vis. Det jobbigaste var den dagen jag förlorade bankomatkortet i en bankomat i Berlin. Där och då utan pengar tog jag det dumma beslutet att sova ute som riktigt hemlös i Berlin. Det var resans hemskaste upplevelse men samtidigt den bästa lärdomen. Efter 4 dagars sovande ute i innerstan började jag få konstiga tankar och lyckligtvis hade jag förstånd att ta min medecin och ta in på ett hotell efer över 100 nätter sovandes ute på raken. Det som höll på att göra mig sjuk var elaka människor. Människor som egentligen är snälla men väldigt otrevliga mot en kille som inte rakat sig och bytt kläder på flera månader. Lyckligtvis slutade historien väl. Det jag lärde mig och vill lära dig är att vi människor är speglar, vill du hjälpa en människa att må bättre, se personen och bjud på ett leende och säg "hej".  Ett hej kan förändra en annans människas energi system.

Löpning Från Malmö till Mora

Hade blod i avföringen och mina ögon lock var svarta när jag kom till Malmö. Fortsatte äventyret genom att springa 20 Marathon till min hemstad Mora. 

När jag efter 20 Marathon på lika många dagar kom fram till Mora var första gången stolt över mig själv på väldigt länge. I 6 månader hade jag sprungit från min rädsla att jag inte fixade något efter psykosen till att fixa en riktig idrottsprestation. Den senaste månaden hade jag sprungit till något större äm att springa ifrån min rädsla.

När livet får syften som är värt att kämpa för utvecklas människor, även jag. Mina 3 första syften var.

• Jag  äskar äventyret- vill inte att det ska ta slut, det var därför jag fortsatte.
• Jag ville göra det hårdaste äventyr en svensk någonsin gjort- Det var därför jag kämpade
• Jag ville visa världen att det går att vara frisk i bipolär sjukdom med rätt förutsättningar.

Skidor genom fjällen från Mora till Nordkap-Hade jag tagit på mig en större uppgift en vad jag mäktade med. Att skida hela vägen upp till Nordkap skulle ta över 3 månader. En expedition som jag tog mig  några dagar att planera innan jag skidade iväg ut i vildmarken från Mora mot riktning långt norr om Polarcirkeln.

Det händer något med en människa som är ensam i naturen. Det är i naturen vi blir vikingar, vi lär oss om vindar, hur vi hanterar kyla, hur vi orienterar utan karta och kompass, hur vi tar oss över isar utan att drunkna, vi lär oss saker som inte står i böcker, dessa sinnen får vi först när vi lever ett med naturen och dom går inte lära ut. Det är en tyst väsen i naturen som lärt mig att bli lugn i dom mest svåra situationer. 

Löpning Kiruna- Narvik

Jag kom aldrig till Nordkap, jag hade skidat i 2 månader och tagit mig norr om staden Kiruna långt ovanför polar cirkeln. Isarna hade blivit till vatten tidigt under resan, hade gått över isar som troligen nästan tinat bort dagen efter jag vandrat över dom. Tillslut fanns ingen Is kvar när jag skulle skida över en liten vinter flod. En skoterförare kom lyckligt förbi och erbjöd hämtning. Därefter tog jag en pouse i en vecka hos min kusin som levde i fjällvärlden innan jag bestämde mig att fortsätta från Kiruna till Narvik genom att springa 17 mil landsväg uppdelat på några dagar. Tog med mig nästan all packning utan skidor och pulka och började springa mot havet. 

Startade för 8 månader sedan att springa norr om polcirkeln med Axel och hunden Orka, nu är jag tillbaka i Arktiska världen. När jag och Axel sprang den dagen byttes fjällens gröna björkar färg till gula och orange när vi sakta klättra över bergen. Sedan den dagen hade jag inte sett en blomma. Hade fått uppleva hur minus grader kan kännas i olika länder i åtta månader på raken. 8 månader i samma sovsäck som jag köpt för 500 kronor.

Några få kilometer innan Narvik såg jag en blomma. Jag stannade upp, reflekterade att det här var första tecknet på att en sommar tid välförtjänt skulle komma till äventyret. Plötsligt grät  jag en tår av renaste lycka följt att jag hörde mig sjunga för första gången på flera år!

Jag var läkt! 

Bacecamp Narvik- 14 maj 2023

Mitt tält står i slalombacken i Narvik. Halva maj har passerat och det är fortfarande snö på alla bergstopparna runt de aktiska landskapet. Är svårt att vilja sluta ögonen och sova. Utsikten är så magisk att det redan känns som jag drömmer när midnattssolen fortfarande skiner och ger ett starkt ljus efter klockan 23:00. Hela livet känns som en saga och vem trodde att jag kunde ta mig hit för egen maskin. 

Tittar ute mot fjorden, mina ögon fastnar på det vattnet som är så pass spegelblankt att bergen syns i vattnet. Ett vatten som dragit min själ hit till något större jag inte riktigt förstår än. Det jag vet är att jag ska paddla från Polar cirkeln söder över på en SUP. 

Plötsligt säger jag något högt till mig sjäv som jag inte sagt på flera år. " Jag älskar livet" 

Åren innan äventyret var tuffa. Sa ofta högt till mig själv när jag var ensam när ingen hörde" jag orkar inte leva". Att få en Pyskos i vuxen ålder var betydligt tuffare än att få den jag var 19 år. Det tuffaste för mig var inte själva psykosen. Det tuffaste var att tappa ett livsilsföretag och kunder, notera ytliga vänner försvinna, inte orka träna och avsluta en elitidrott som varit bästa medicinen för bipolär sjukdom.

Det som fanns kvar efter psykosen var närmaste familjen och faktisk några få men väldigt fina vänner. När den här rean är över kommer jag ha flera 1000 som jublar men troligen bara några få som står där om jag faller. Det är därför jag försöker ringa mina riktiga vänner varenda vecka även fast dom aldrig ringer mig. Att bibehålla vänskap är en ansträngning, men jag är bra på att anstränga mig!

Mamma och pappa har kommit upp till Narvik. 

Imorgon paddlar jag iväg efter mindre än en veckas förberedelse. För varje  timme som går i narvik förstår jag hur idiotisk det är att tro att det ska gå att paddla SUP längs hela Norska kusten med vetskap att jag aldrig varit längs västkusten. På Morgonen är vattnet längs stranden borta, där finns alger, snäckor och musslor. Några timmar senare är vattnet tillbaka och algerna har försvunnit i saltvattnet igen. Hur det här hänger ihop vet jag inte, ett mysterium! 

Idag paddlar jag iväg efter mindre än en veckas förberedelse. Har sovit i tält i Narvik i mindre en 6 nätter. För varenda natt som jag spenderat i  sovsäcken har sakta mitt förstånd förstått hur idiotisk det är att tro att det ska gå att paddla SUP längs hela Norska kusten med vetskap att jag aldrig varit längs västkusten. inatt gjorde förståndet att jag för första gången hade ont i magen av ångest. Bara tanken av  hur havet rör sig gör mig förvirrad. på morgonen är vattnet längs stranden borta, där finns alger, snäckor och musslor. Några timmar senare är vattnet tillbaka och algerna har försvunnit i saltvattnet igen. Hur det här hänger ihop vet jag inte, ett mysterium!  Min taktik  för att inte bli stoppad som en idiot  och bli körd till mentalsjukhus är att inte öppna munnen och berätta om min obefintliga havs kunskap, istället låter jag människor som bott vid havet hela sitt liv ge mig några sista minuten tips om havets historia. Samtliga jag pratat med har sagt att det är omöjligt att paddla SUP längs hela norska kusten.

Min mormor har kollat på polstjärnan i ett år och bett för mig att jag ska överleva. Själv tror jag inte på gud men en ny relation har fött inom mig. Jag har blivit ett med naturen och tror inte jag kan dö om jag beter mig snällt mot träden och havet. Den filosofin är inget jag pratar högt om, den tron tillhör bara mig och säkert har fler människor samma känsla som lever långt bort från konsumtion samhället. I alla tider har nya religioner födds  där människor left avskilda från det stora systemet. Min nya religion som kanske är det första spirituella jag trott på har inget att göra med min bipolära sjukdom. Havet pratar inte, träden pratar inte men deras kraft finns i de få människor som behandlar naturen med respekt. 

Att överlevt från Narik hela vägen till Göteborg på 6 månader är ett mirakel. För mig handlar det mer om att jag vet att oavsett vad som händer i vattnet kommer havet ta mig levande upp på land. Är aldrig rädd även fast varenda fiskare i längs hela kusten har sagt att jag kommer dö vid nästa hörn. Alla som sett hur ett hav vet att det jag hittills har gjort är omöjligt för en människa, men jag är en viking!

När jag fick min första psykos när jag var 19 år hade jag tur att inte förstod vilken alvarlig sjukdom jag hade fått. Kanske såg jag sjukdomen bara som en superkraft som gjorde mig till en hjälte varenda månad de första åren med min nya diagnos. Det var bara det att mina föräldrar hjälpte mig att stoppa i mig extra medicin innan jag började flyga. Ingen såg mig sjuk, förutom familjen, ingen viste att jag hade en sjukdom som ingen skulle kunna förklara på en kopp kaffe. Jag lärde mig med åren själv hur denna superkraft fungerade. Min egentliga superkraft var att aldrig vilja bli en hjälte.

Mamma hade fått höra att jag skulle åka in ut från tvångsvård när jag blev inlåst på sjukhuses när jag var 19 år. Det tog 10 bra år tills jag blev sjuk igen tack vare god sjukdomsinsikt och ett liv där jag intalat mig högt att jag var en elitidrottare istället för bipolär.  

Kanske är största bedriften hittills på äventyret har  jag "nästan" varit helt frisk med en av världens mest handikappade sjukdomar. Men det finns något som vården inte får prata om, Det är placebo. Att tänka högt och säga att " jag är Bipolär" skulle göra mig sjuk. Däremot  varenda dag tänker med stolthet att jag att jag ska ta mig framåt på äventyret. Ett äventyr få friska elitidrottande äventyrare  skulle vara kapabla att fixa i 2 veckor, jag har varit ute i snart 2 år. Det går inte att vara kronisk sjuk i bipolär sjukdom eller någon annan sjukdom för att fixa ett extrem äventyr. Ibland är jag sjuk, men kronisk sjuk är ett negativt ord.  Jag äter medicin dagligen, och ibland är jag sjuk. Men det ordet kronisk gör ej mig friskare! Vi alla ska fokusera på känslor av tackamhet och livet kommer bli blir bättre i det tuffaste stunder, men vissa måste äta medicin även hur tacksamma dom är och troligen jag med.

Varenda dag har jag nu en uppgift och det är att flytta att paddla min bräda några kilometer närmare gibraltar. Varför jag valt att paddla vidare till Gibraltar, det är en annan historia.  Att förstå att det snart är över 2 år sedan jag och Axel började våran resa är svårt att ta in. Nästan alla nätter i har jag sovit ute i min sovsäck.  Det låter plågsamt att vakna mitt i natten 2-3 gånger kväll på ett hårt och oskönt liggunderlag, trots det vaknar jag med en fin energin från naturen. En energi som bara växt.

Tiden går och läker många sår, även såren efter psykosen. De flesta läkare säger bipolär sjukdom är kroniskt, de flesta läkare skriver ut sömnmediciner och rekommenderar inte  patienter att röra sig 7 gånger i veckan. Jag äter förvisso medecin men är normal frisk. Min hjärna fungerar som den ska på äventyret. Mitt liv visar inte hur stereotypen av hur personer med mentala funktionshinder lever. Men om mitt liv var en instruktionsbok hade det hjälpt och inspirerat många med eller utan diagnos att må bättre. Bara genom att säga att soljus är medicin, fysk aktivitet är viktigt, att inspirera att hitta ett syfte som får personen gå upp varenda dag ur sängen. 

I Snart 3 år har jag vägrat bli sponsrad av stora företag, något inom mig säger att mitt äventyr inte går att köpa. Det är människorna i Europa och naturens krafter som äger det här äventyret, utan dessa krafter hade jag inte överlevt en vecka! I 3 år är det 1000 tals människor som bjudit på mat, hjälpt lagat min bräda, givit mig energi och givit mig 20 euro i fickan så jag haft råd att köpa mat. Några människor i sverige har givetvis sponsrat med större belopp däribland mina föräldrar. Men ingen har velat synas och påverkat mitt syfte. Ett syfte som börjat bli allt tydligare. I varenda by längs världen bor vackra människor som aldrig kommer synas på en första sida i en stor tidning!

Den dag jag kliver av vill jag ha råd att bjuda en främling på middag, vill kunna bjuda på varenda kaffe. Idag dricker jag bara mjölk och äter några jordnötter. Har ordagrant svält i 3 års tid, men mitt syfte i livet håller mig oftast mätt trots magen är tom.

Jag är i sydvästra Frankrike och tittar på det resans vackraste vågor. Är det något jag har lärt mig från Toneälvs virvlande forsar, vidare till jämtlands fjällens isande vindar till Norges magiska fjordar är att dessa platser där naturen får leka fritt med penseln och måla den vackraste utsikten är naturen som farligast.  Här i sydvästra Frankrike är vågorna är lika höga som hus och när vågen bryter hör man havets energi ropa ut ett läte att idag är bara vikingar välkomna oceanen. Bakom mig står en halv by som är oroliga och nyfikna om jag kan gå ut i ett hav med en SUP lastad med packning. Kanske känner jag rädsla, men jag tittar på havet som ger mig ett tecken att gå ut.

Det är dagarna innan Nyårsafton, det är kallt och Vikingen går ut utan våtdräkt i Atlanten. Bakom mig står det vuxna människor och ber för mig, jag tittar framåt. Plötsligt säger mitt inre att det är dags att paddla iväg,. Har 2 minuter på mig att ta mig ut 200 meter innan havets tystnad byts mot nästa sett av monster vågor som kan få vilket vikingskepp som helst att krossas om och om igen. Sluter ögonen för en sekund innan jag hör mitt hjärta pumpa för allt det är värt och mina lungor skriker när mitt bröst kyls ner i idet iskalla vattnet. Jag tittar frammåt. tar mig upp på bädan på mina knän. pressar ner paddeln i vattnet och börjar den långa kampen ut ur havet. När jag tillslut ställer mig ute på havet är jag 500 meter ut.

Några dagar efter jag gått ut i mostervågorna fick jag lov att besöka sjukhus. Kanske var det någon som bad för mig att jag inte skulle ge mig ut mitt i vinter utan våtdräkt, någon orolig från byn Montalivet. Någon som visste att mitt förstånd ej fanns och fick övre makter  att sätta en stor knöl på min hals. En stor knöl som fick mig att våga fråga min andra familj i Frankrike om dom kunde hjälpa mig till sjukhus.

I två månader vart jag skjusad på sjukhus för att kolla att min knöl inte var canser. Under tiden fick jag uppleva en ny vänskaplig kärlek med ett gäng nyfödda pensionärer. Vi skrattade, åt gott samtidigt som jag blev skjussad på sjukhus 6 gånger innan jag tillslut fick opperera bort knölen. 

Liknade människor som dessa har jag träffat hela resan. Men fick chansen att stanna och lära känna hur fantastisk det är att bygga långsiktiga genuina relationer. Att investera i människor föder vänskap för livet. Och jag hoppas att denna oväntade vänskap lever livet ut!

3 år och 3 månader under bar himmel!

Ett av mina mål var att göra det hårdaste äventyr en svensk någonsin gjort, årets äventare i sverige det här året blev en kille som ridit på en häst i Svenska fjällen. Tidingar i Sverige skrev knappt en rad om  äventyret när jag nådde mitt slutmål i Gibtraltar förutom den lokala jornalisten Nisse Smith som bevakade min dröm längs hela vägen. Hela resan hade varit ett stor framgång men målet var ett fjasko. Framgången var att jag hade varit frisk mer eller mindre från bipolär sjukdom i tre år, mött så mycket fina människor och vuxit som människa. Mirakulösat överlevt Nordeuropa runt och paddlat längst Europas västkust på en SUP, utan våträkt, följebåt, GPS, säkerhetsradio, följeteam och stora sponsorer. Min dröm var att föreläsa efter äventyret och bygga en stuga på mammas och pappas gård i fjällen utan vatten och el. Den dömen hade jag haft sedan jag och Axel började springa.  Min tro att resan skulle ge uppmärksamhet i sverige och på så vis få lättare till drömlivet var en vanföreställning.  I alla länder förutom Sverige var äventyret toppnyhet men inte i mitt kalla hemland.

. 

Fortsatte äventyret utan mål efter en kortare pouse efter Gibraltar med trevligt sällskap från frankrike. Paddla vidare in i medelhavet utan direkt ett slut mål innan jag en dag började grina och sa nu vill jag hem. Min tro visste att förutsättningar att vara frisk och stå på egna ben fanns inte ennu i Sverige.

 Väl hemma fick jag träffa mormor som fortfarande tittade på polstjärnan, hon älska mig för den jag var. Likså morfar som var så stolt. Vi satt vid bordet hemma och försökte rita upp en framtid. Min dröm var att lära ut allt jag lärt mig på 3  år, lära människor något som det inte går att läsa sig till.

Besökte Grövelsjön i svenska fjällen där jag ville bygga ett litet hus, min själ blev glad.  Samtidigt var det uppenbart att ingen av Sveriges 10 miljoner människor hade kontaktat mig om en föreläsning. Fick kanske panik och satt mig på ett plan tillbaka till min bräda i medelhavet efter bara 2 veckor hemma.

Kanske paddlar jag hem, eller hittar jag ett hem att stanna. Vill kunna stå på egna ben utan att tappa den människa jag blivit. Har inget att bevisa, däremot en histora att berätta!